Lonely hearts and

Jag har förstått det där med att man ska ta itu med känslor och smärta direkt istället för att skjuta upp det. Allt jag inte ville känna när jag var hemma har hunnit ikapp med mig. Alla tankar, alla känslor, alla stunder då jag velat lägga mig ner och gråta men inte gjort det har inträffat nu istället. Jag är ensam. Jag kan inte längre förneka det. Det är en insikt som ger mig smärta än anledningen till att jag är det. Det är så många stunder nu som jag förstått att "det här är du Sofia. Det här är ditt liv och du är den du kommer spendera det med. Det är bäst om du blir din egen bästis".

Ensamheten. 

Hold back the river

Okej. Den här bloggen har ju inte uppdaterats på en vecka ser jag nu. Det blir så när man konstant gör något. Jag ber om ursäkt för det. Har haft en hektiskt helg med massa roligt, följt av två dagar nu med luncher hit och dit, storhandling, städning och tvättning. Lite ansvar måste man ju ta ändå. 

Jag har fått jordens skavsår. Ätit för mycket minimorötter. Partajat på New Yorks bästa uteställe. Gått på prideparad. Gått 16 000 steg om dagen enligt min iphone. Kollat på tv. Åkt tunnelbana och svettat ner sätena. Jag har varit uppe till 5 på morgonen och blivit sugen på jordgubbar och gått ner till fairway. Jag har upptäckt en man på 86th st som sitter och diskuterar tegel med sin katt på en bänk vid riverside. 

Det är verkligen ett talesätt som stämmer när man säger "Well, that's New York". Vet inte hur många gånger jag sett något eller någon och tänkt "Only in New York". Många som vill gå med sin katt hängandes på magen som ett spädbarn. Asiatiska 90åriga tanter på rollerblades bärandes 3 stora svarta sopsäckar störra än de själva. Allt och alla är så udda här. Ingenting är konstigt egentligen, because "it's New York". 

 

Har förresten bitit mig i tungan och fått en blåsa lika stor som New Jersey så när jag pratar låter jag som en sån där stereotypisk italiensk New Yorker. Måste vara pga munblåsor de pratar som de gör.

 

Hoppas ni har det bra hemma i Sverige. Imorgon ska jag träffa tjejerna i Bryant Park för lunch och diskutera 4th of july som kommer bli stort!!

xxx

 

 

Varma skor och kalla fötter

Vilka stormiga två första veckor det har varit. Har haft meltdowns, lyckorus och tristesstimmar. Det är påfrestande att vara här ensam men det är bara att nöta in tror jag. 

 

Just nu sitter jag och fyller i massa bankpapper på starbucks. Det enda stället på manhattan där man inte dör av värmeslag. Idag har vi 34 grader i solen, vilket tydligen inte stoppar folk från att gå ut och springa. Måste ju vara värmeslag de fått??

Igår var jag och Matilda uppe i Empire State Building, för att vi kan! Vi kom upp rätt snabbt, det hade precis regnat så turisterna var väl inomhus och gömde sig. Men som de riktiga New Yorkers vi är (tillåtelse att skratta) så stoppade inte regnet oss. Det var solnedgång, svalt och bara helt underbart. Jag tror att de tar högre betalt för att åka upp dig pga den rena luften. Det var värt att åka upp dit för att andas bara. 

Efter Empire gick vi ner till the red flame, vilket är ett typiskt amerikanskt diner på E52nd street. Världens godaste burgare!!

 

Nu måste jag gå ner och köpa ett nytt tunnelbanekort, eftersom att jag köper det veckovis här. Sen ska jag möta upp några fler svenska tjejer och ha en picknick i central park. 

 

Strangers

Please just promise we won't be strangers now, I'll be in town if you're feeling down. We weren't what we thought we were but I'll be in town if you're feeling down. 

 

 

Days that come and go and hearts that heals

Imorse, runt 9 tiden slog det mig. Jag är här. Jag sitter i min new york lägenhet, äter flingor som smakar plast med blåbär stora som kastanjer och hör polisbilar och taxibilar tuta utanför fönstret. Precis då förstod jag det. Jag har inte förstått det förrän nu. Inte ens igår när jag och Matti käkade middag i little italy och köpte slurpees i china town. Det är så obeskrivligt. Jag tror inte att jag har förstått att jag är här för att jag känner mig så pass hemma här. Det här är min stad. Allting har bara fallit på plats. Det som var trasigt innan jag åkte är fortfarande trasigt men det försöker läka och jag låter det.

Jag har varit uppe i allt och sprungit runt som en duracell-kanin. Det är först när jag väntar på pastavattnet och hänger upp tvätten i badrummet som det slår mig. Känslan av ensamhet, frihet och saknad på samma gång. Jag känner mig ensam ibland, utan tvekan. Det här är jobbigt på många sätt men också exakt vad jag behöver. Jag behöver känna kontroll över mitt liv igen. Det här är något jag gör för mig själv. Inte någon annan. 

Den bästa terapin, efter att shoppa som alltid funkar (ja jag vet pappa jag ska hålla i pengarna). Är att sätta på musik och bara vandra genom parken. Jag tror att alla människor här är trasiga på sitt sätt, det känns som det. Det finns så många i parken som sitter för sig själva och bara kollar rakt ut. Tänker. Kanske över något de sagt eller något någon annan har sagt. Kanske är det hjärtesorg, kanske en svår jobbsituation de söker svar på. 

Måste köpa diskmedel nu. Och jordgubbar. Kanske en chokladkaka också. Bara för att jag kan.

 

Hello New york!

Och så var man framme. Det här är det sjukaste jag varit med om. Jag fullkomligt älskar ALLT med den här staden. Jag älskar lukterna, ljuden, människorna, utsikterna, husen ALLT. 

 

Lägenheten min är också bra. Väldigt väldigt bra. Jag stormtrivs helt enkelt. 

Igår promenerade jag hela vägen från west side till times square till union square, sen mötte jag upp Matilda från Svenskar i New York-gruppen på facebook, och vi tog oss an Century 21. Alltså, jag är en rutinerad shoppare. Shopping is my cardio, som Carrie Bradshaw säger. Men den där butiken är inget att leka med. Den har ca 5 våningar, varav 3 är womens clothing. Allting är ungefär halva priset av vad det egentligen kostar. Primark släng dig i väggen säger jag bara.

Efter den hysteriska shoppingen tog vi oss ner till brooklyn bridge och tog ett glas vin på en av serveringarna vid vattnet. Helt magiskt. 

Allting som jag gör här är magiskt. Jag njuter av varenda liten grej. Att åka taxi, att handla grönsaker hos den lilla kinesen på hörnet vid west end avenue, gå runt i central park och bara lyssna på alla som står och spelar saxofon. 

 

Magiskt var ordet. 

 

Nu blir det en dusch, modern family och sen en promenad i central park igen förmodligen. Får inte nog av den parken. Älskar den. 

 

xxx

Ready set go

 

Sitter och försöker att packa det absolut sista, lugna ner mig själv så att jag kan somna och synkar musik till mobilen så att jag överlever resan på 10 timmar. Är så fantastiskt exalterad och pirrig i magen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. 

Det här händer. This is now. There's no turning back now (Eller jo, har ju återbetalningsbara biljetter men som om att det skulle hända). Nej. Jag behöver New York. Jag behöver människor som glänser, mat som öppnar nya sinnen, utsikter som får en att  tappa hakan varje gång, oljud och lukter som bara New York-borna står ut med, solnedgångarna längs riverside. Det finns inget som håller mig kvar här. Är så trött att stå på kanten till allt och vela, aldrig mer "tänk om". 

Ser fram emot ALLT. Verkligen allt. Ser fram emot att stå vilsen på flygplatsen och vilja grina som en treåring för att jag inte hittar toaletten. Ser fram emot att bli hämtad i min bil som jag beställt. Ser fram emot att komma hem till min egna tomma lägenhet, kasta av mig skorna, bädda ner mig i min säng och andas ut. Ser fram emot att försöka handla helt själv och bära på kassar som saknar handtag. Ser fram emot att tappa alla matvaror utanför dörren och svära över att jag envisades med att storhandla direkt. 

Med blandade känslor av nyförälskelse och spyfärdiget ska jag nu dricka upp mitt bortglömda te som står ute i köket, se ett avsnitt till av Greys Anatomy och sen förhoppningsvis somna något snabbt så att det fort blir dags att åka. 

 

xx

Today my life begins

Today’s the day my life begins. Today I become a citizen of the world. Today I become a grown up. Today I become accountable to someone other than myself and my parents. Accountable for more than my grades. Today, I become accountable to the world. To the future. To all the possibilities that life has to offer. Starting today, my job is to show up wide eyed and willing and ready. For what, I don’t know. For anything. For everything. To take on life. To take on love. To take on the responsibility and possibility. Today, my friends, our lives begin. And, I for one can’t wait.

 

 

Veckans mest lästa artiklar

Måndagskollen Devote Testar: Ocean bus Veckans bloggtips: Malin Westén