Herb Ritts

Madonna-Herb-Ritts-Session-madonna-25387220-577-700.jpg

 

 

 

 

New York

Jag har bestämt mig. Den här sommaren kommer bli min. Inte någon annans. Jag har halvt bokat en månad nu i världens bästa stad. Jag ska få uppleva allt jag drömt om och förhoppningsvis alla mardrömmar jag fruktat. För vad vore inte en resa utan lite motgångar?

 

När jag står här på jobbet på Arlanda, och hör utropet för flighten mot JFK som ska avgå om 20 minuter känner jag en sån eufori i magen. Det där är jag om 3 månader. Där kommer jag stå, med magen full av fjärilar, händerna svettiga av nervositet och bara undra. HUR tog jag mig hit? Vad tänker jag med? Ska jag skita i allt? Shit, händer detta på riktigt?

 

Har surfat runt på olika sidor som ger tips om vad man ska göra och inte göra. Jag glömmer bort att jag står i kassan och att folk försöker få kontakt med mig då och då. Om det känns såhär overkligt att ens tänka på det, hur kommer det kännas då?

 

Jag åker ensam och det har slagit mig flera gånger att jag är fan dum i huvudet som gör det. Men sen känner jag ändå - FAN SOFIA, du gör detta. Du är så jävla modig som ens vågar. New York är den enda stad jag skulle kunna tänka mig att vara ensam i. Den här resan handlar inte om någon annan än mig, hur egocentriskt det än låter. Jag ska åka dit, fota, skriva, äta mat, dricka kaffe på uteserveringar och läsa massa böcker, bläddra i modemagasin och lyssna på musik, åka till Brooklyn och dricka öl, ligga och mumsa på jordgubbar i central park bara för att bota min jetlag, shoppa så att jag skäms att jag ens har ett bankkort och så mycket mer. 

 

 

Det här händer. Jag ska. Nu händer det. 

 

 

Slutför bokning. 

 

Spin around

Tänk dig att du är på väg hem. Du har varit på stan. Det är rusning och alla knuffas runt för att komma till rätt tåg och hinna med sista shoppingen innan allt stänger. När du står i rulltrappan vibrerar det i fickan. Den vibreringen i din telefon, det meddelandet du läser när du står mitt i stockholmsrushen, det stannar världen. Har du upplevt den känslan? Allt stannar. Du stör dig inte längre på okoordinerade människor som går åt fel håll på perrongen. Du känner inget. Det blir tomt. Meddelandet. Det som får allt att rasa. Du bara står. Tåget kommer och alla kliver på. Förutom du, för allt står still. Runt omkring blir det tomt på perrongen. Allt du vet och känner till har stannat, men trafiken och världen fortsätter snurra som att inget har hänt. 
 
Har ni nånsin känt det? Den känslan när man inte kan hålla i sig för att allt snurrar i en värld som står still?
 
Den känslan. 
 
 

New York I love you but you're bringing me down

 

Känner en obeskrivlig dragningskraft till den här staden. Den enda platsen jag hör hemma. Där jag vill finnas just nu. 

 

Varför börja med sig själv när man kan rädda världen?

Lycka hit. Lycka dit. Jag får dagligen föremål, ord och handlingar som ska ge mig lycka. En resa över jul från föräldrarna, kärleksfulla ord från en kille som bara vill mitt bästa. Kompisar som bjuder på myskvällar för att visa uppskattning. Ändå sitter jag där med ett leende på läpparna, som jag övat på så många gånger att jag börjar bli läskigt bra på det, och det enda jag känner är: Nej

 

Jag är inte otacksam. Jag vill inte ha det alls. Jag förtjänar inget av det. Det enda jag vill ha är något som jag inte vet vad det är. 

 

Jag vill ha pengar. Massor av det så att jag kan betala av alla mina föräldrars skulder. Se till att alla mina vänner får det som de förtjänar. Bjuda min pojkvän på hans livs resa. En liten del av det jag vill ha.

 

Jag vill hjälpa till på nivåer jag vet att jag aldrig kommer kunna. Jag vill rädda alla tusentals barn som mist sina föräldrar till Ebola. Jag vill rädda alla som har Ebola. Varför inte försöka rädda alla med en dödlig sjukdom? Alla med cancer. Alla mammor som tvingas berätta för sina barn att hon kanske inte är med på studenten i sommar för att hon fått bröstcancer. Jag vill rädda alla som tvingas säga hejdå till sina barn pga leukemi. Alla de som tvingas se sin älskade lida av HIV. Rädda alla pappor med prostatacancer så att de kan få dansa med sin dotter på hennes bröllop. 

 

Jag vill få alla som är ensamma att känna sig älskade. Få alla hemlösa att sova i en säng under ett tak i skydd från gatornas buller. Få alla att inse sitt värde i livet. 

 

Det är så mycket. Jag vill så mycket. Världen går under och här sitter jag med min lycka som jag inte förtjänar. Varför börja med sig själv när man kan rädda världen? 

 
Kika i Arkivet för fler inlägg

Duktigast på att skriva kommentarer denna vecka

En gratis blogg fr�n Devote.se. Starta en blogg du ocks�.  http://baramitt.devote.se