Like santa claus on prozac

taxi tears

"Are you alright miss?" he asked me. "I'm fine, it's just a cold". A cold, or my heart breaking more and more for each block we passed. "Alright then" he said and looked back at the road and I sat in the backseat trying to hide my tears falling down my cheek with my sunglasses. 

 

My heart was in pain. This time, no parties or casual dinners with friends could cure the pain I was feeling and I think that hurt the most.

 

 

Oh how I adore the New York spirit

Endings

Det är så konstigt det där med avslut. Vissa känns mer än andra. Vissa tar hårt på hjärtat och lämnar så mycket ärr efter sig att man aldrig blir sig själv igen. Sen kommer de avslut som bara blir. Såna som faktiskt avslutar saker och det känns helt okej. Du kan höra dig själv tänka “det här är slutet, men det är okej”. Det gör inte ont, det svider inte, det bara är så. Det är okej. Du får inte panik. Du får inte ont. Det bara är. Den lilla del av dig som försvann när du gick sönder är tillbaka för det är du som har kontrollen nu. 

What a wicked thing to say that you never felt that way

Maybe it's just something we do. Something to protect ourselves. Building up walls to protect us from whatever heartbreak or pain that awaits. Maybe it's when we tear down these walls we get butterflies. Because I can't always say that these butterflies feels so good. It's not colorful butterflies you see in movies, flying around to lighten up the surroundings landing on a childs nose. Sometimes it feels like those butterflies that you know won't do any harm, but you hate how they sit on your bathroomwall. They won't hurt you. But you're scared. Those kind of butterflies. Those kind of butterflies you can't stop thinking about at night because you're uncomfortable with them in the other room. What are you suppose to do about it? Kill them off in one stroke with a papertowel or just let them be sitting on your wall, doing no harm but sadly scaring the shit out of you? 

 

 

Lonely hearts and

Jag har förstått det där med att man ska ta itu med känslor och smärta direkt istället för att skjuta upp det. Allt jag inte ville känna när jag var hemma har hunnit ikapp med mig. Alla tankar, alla känslor, alla stunder då jag velat lägga mig ner och gråta men inte gjort det har inträffat nu istället. Jag är ensam. Jag kan inte längre förneka det. Det är en insikt som ger mig smärta än anledningen till att jag är det. Det är så många stunder nu som jag förstått att "det här är du Sofia. Det här är ditt liv och du är den du kommer spendera det med. Det är bäst om du blir din egen bästis".

Ensamheten. 

Hold back the river

Okej. Den här bloggen har ju inte uppdaterats på en vecka ser jag nu. Det blir så när man konstant gör något. Jag ber om ursäkt för det. Har haft en hektiskt helg med massa roligt, följt av två dagar nu med luncher hit och dit, storhandling, städning och tvättning. Lite ansvar måste man ju ta ändå. 

Jag har fått jordens skavsår. Ätit för mycket minimorötter. Partajat på New Yorks bästa uteställe. Gått på prideparad. Gått 16 000 steg om dagen enligt min iphone. Kollat på tv. Åkt tunnelbana och svettat ner sätena. Jag har varit uppe till 5 på morgonen och blivit sugen på jordgubbar och gått ner till fairway. Jag har upptäckt en man på 86th st som sitter och diskuterar tegel med sin katt på en bänk vid riverside. 

Det är verkligen ett talesätt som stämmer när man säger "Well, that's New York". Vet inte hur många gånger jag sett något eller någon och tänkt "Only in New York". Många som vill gå med sin katt hängandes på magen som ett spädbarn. Asiatiska 90åriga tanter på rollerblades bärandes 3 stora svarta sopsäckar störra än de själva. Allt och alla är så udda här. Ingenting är konstigt egentligen, because "it's New York". 

 

Har förresten bitit mig i tungan och fått en blåsa lika stor som New Jersey så när jag pratar låter jag som en sån där stereotypisk italiensk New Yorker. Måste vara pga munblåsor de pratar som de gör.

 

Hoppas ni har det bra hemma i Sverige. Imorgon ska jag träffa tjejerna i Bryant Park för lunch och diskutera 4th of july som kommer bli stort!!

xxx

 

 

Varma skor och kalla fötter

Vilka stormiga två första veckor det har varit. Har haft meltdowns, lyckorus och tristesstimmar. Det är påfrestande att vara här ensam men det är bara att nöta in tror jag. 

 

Just nu sitter jag och fyller i massa bankpapper på starbucks. Det enda stället på manhattan där man inte dör av värmeslag. Idag har vi 34 grader i solen, vilket tydligen inte stoppar folk från att gå ut och springa. Måste ju vara värmeslag de fått??

Igår var jag och Matilda uppe i Empire State Building, för att vi kan! Vi kom upp rätt snabbt, det hade precis regnat så turisterna var väl inomhus och gömde sig. Men som de riktiga New Yorkers vi är (tillåtelse att skratta) så stoppade inte regnet oss. Det var solnedgång, svalt och bara helt underbart. Jag tror att de tar högre betalt för att åka upp dig pga den rena luften. Det var värt att åka upp dit för att andas bara. 

Efter Empire gick vi ner till the red flame, vilket är ett typiskt amerikanskt diner på E52nd street. Världens godaste burgare!!

 

Nu måste jag gå ner och köpa ett nytt tunnelbanekort, eftersom att jag köper det veckovis här. Sen ska jag möta upp några fler svenska tjejer och ha en picknick i central park. 

 

Veckans mest lästa artiklar

Måndagskollen Perfekta bryn! Höstsäkra ditt liv med 7 goda vanor!