Heartbreaks and egos destroyed

Om det ändå fanns ett vaccin. En medicin man kunde ta så att man slapp känna sig så trasig. Trasig efter uppbrott. Det är ändå helt värdelöst att höra hur mycket bättre det blir med tiden. Äldre som försöker lugna en med att säga att man är ung och att man kommer hitta rätt någon annan gång i livet. Har de aldrig tänkt på att man förlorat en del av sig själv? En del som varit så viktig och svår att hitta, särskilt när man är så ung, som nu tagits ifrån en. Utom ens egen kontroll. 

Det är just det. Att man inte har kontroll över det. Om man blir dumpad pladask till exempel. Vad ska man ta tag i när man faller och den person som alltid tog emot en valt att bara gå därifrån? Att någon annan bestämt att såhär ska ditt liv bli nu. Någon annan tar kontroll över hur du ska må, göra, tänka och sen inte ens va där för att plocka upp det som är trasigt. Det man försöker hålla kvar vid är ett hopp som man innerst inne vet inte finns kvar. 

En väldigt fin vän sa till mig, i min svåraste timme att: Varje gång du tänker på honom så kyss din biceps, ta på dig dina snyggaste kläder, klä av dig naken och mata ditt ego. Fastän jag skrattade åt hans bisarra tips så ligger det något i det. Ett uppbrott skadar ens ego på alla sätt och vis. Att försöka glömma eller att hitta någon annan att dela tiden med kommer aldrig kunna vara en lösning just i stunde för du kommer alltid vara lite sorgsen och det är okej! Att bygga upp sin självkänsla är på många sätt nyckeln till att faktiskt ta sig vidare. Ta sig ifrån att tänka på allt bra han var och hur vår relation kunde blivit. Tänk vad du är, vad bra man själv är, och att det är hans förlust. 



Put up a fucking fight for what you love

Vet ni vad jag alltid har riktigt svårt för? Människor som ger upp. Så fort en gnutta motvind träffar så vänder de på klacken och springer. Så fort de känner att det kan bli så att de måste anstränga sig - så flyr dem. Jag flyr också. Jag ger också upp. Men jag ger inte upp på saker som jag faktiskt vill. Det är fysiskt omöjligt. Jag förstår inte hur man som människa kan ge upp på andra människor som man faktiskt bryr sig om, eller ett jobb där man faktiskt vill vara. Kämpa lite för i helvete. Vill du detta, vad stoppar dig? Vad som kan hända i framtiden? Ska vi tänka så kommer vi ingenstans överhuvudtaget. Låt inte vad som kan hända stoppa dig från att få saker att hända. 

 

 



Allt jag bryr mig om nu

3 veckor kvar. 



Herb Ritts

Madonna-Herb-Ritts-Session-madonna-25387220-577-700.jpg

 

 

 



New York

Jag har bestämt mig. Den här sommaren kommer bli min. Inte någon annans. Jag har halvt bokat en månad nu i världens bästa stad. Jag ska få uppleva allt jag drömt om och förhoppningsvis alla mardrömmar jag fruktat. För vad vore inte en resa utan lite motgångar?

 

När jag står här på jobbet på Arlanda, och hör utropet för flighten mot JFK som ska avgå om 20 minuter känner jag en sån eufori i magen. Det där är jag om 3 månader. Där kommer jag stå, med magen full av fjärilar, händerna svettiga av nervositet och bara undra. HUR tog jag mig hit? Vad tänker jag med? Ska jag skita i allt? Shit, händer detta på riktigt?

 

Har surfat runt på olika sidor som ger tips om vad man ska göra och inte göra. Jag glömmer bort att jag står i kassan och att folk försöker få kontakt med mig då och då. Om det känns såhär overkligt att ens tänka på det, hur kommer det kännas då?

 

Jag åker ensam och det har slagit mig flera gånger att jag är fan dum i huvudet som gör det. Men sen känner jag ändå - FAN SOFIA, du gör detta. Du är så jävla modig som ens vågar. New York är den enda stad jag skulle kunna tänka mig att vara ensam i. Den här resan handlar inte om någon annan än mig, hur egocentriskt det än låter. Jag ska åka dit, fota, skriva, äta mat, dricka kaffe på uteserveringar och läsa massa böcker, bläddra i modemagasin och lyssna på musik, åka till Brooklyn och dricka öl, ligga och mumsa på jordgubbar i central park bara för att bota min jetlag, shoppa så att jag skäms att jag ens har ett bankkort och så mycket mer. 

 

 

Det här händer. Jag ska. Nu händer det. 

 

 

Slutför bokning. 



Spin around

Tänk dig att du är på väg hem. Du har varit på stan. Det är rusning och alla knuffas runt för att komma till rätt tåg och hinna med sista shoppingen innan allt stänger. När du står i rulltrappan vibrerar det i fickan. Den vibreringen i din telefon, det meddelandet du läser när du står mitt i stockholmsrushen, det stannar världen. Har du upplevt den känslan? Allt stannar. Du stör dig inte längre på okoordinerade människor som går åt fel håll på perrongen. Du känner inget. Det blir tomt. Meddelandet. Det som får allt att rasa. Du bara står. Tåget kommer och alla kliver på. Förutom du, för allt står still. Runt omkring blir det tomt på perrongen. Allt du vet och känner till har stannat, men trafiken och världen fortsätter snurra som att inget har hänt. 
 
Har ni nånsin känt det? Den känslan när man inte kan hålla i sig för att allt snurrar i en värld som står still?
 
Den känslan. 
 


New York I love you but you're bringing me down

 

Känner en obeskrivlig dragningskraft till den här staden. Den enda platsen jag hör hemma. Där jag vill finnas just nu. 



Varför börja med sig själv när man kan rädda världen?

Lycka hit. Lycka dit. Jag får dagligen föremål, ord och handlingar som ska ge mig lycka. En resa över jul från föräldrarna, kärleksfulla ord från en kille som bara vill mitt bästa. Kompisar som bjuder på myskvällar för att visa uppskattning. Ändå sitter jag där med ett leende på läpparna, som jag övat på så många gånger att jag börjar bli läskigt bra på det, och det enda jag känner är: Nej

 

Jag är inte otacksam. Jag vill inte ha det alls. Jag förtjänar inget av det. Det enda jag vill ha är något som jag inte vet vad det är. 

 

Jag vill ha pengar. Massor av det så att jag kan betala av alla mina föräldrars skulder. Se till att alla mina vänner får det som de förtjänar. Bjuda min pojkvän på hans livs resa. En liten del av det jag vill ha.

 

Jag vill hjälpa till på nivåer jag vet att jag aldrig kommer kunna. Jag vill rädda alla tusentals barn som mist sina föräldrar till Ebola. Jag vill rädda alla som har Ebola. Varför inte försöka rädda alla med en dödlig sjukdom? Alla med cancer. Alla mammor som tvingas berätta för sina barn att hon kanske inte är med på studenten i sommar för att hon fått bröstcancer. Jag vill rädda alla som tvingas säga hejdå till sina barn pga leukemi. Alla de som tvingas se sin älskade lida av HIV. Rädda alla pappor med prostatacancer så att de kan få dansa med sin dotter på hennes bröllop. 

 

Jag vill få alla som är ensamma att känna sig älskade. Få alla hemlösa att sova i en säng under ett tak i skydd från gatornas buller. Få alla att inse sitt värde i livet. 

 

Det är så mycket. Jag vill så mycket. Världen går under och här sitter jag med min lycka som jag inte förtjänar. Varför börja med sig själv när man kan rädda världen? 



Veckans mest lästa artiklar

Fredagsprofilen: Peg Parnevik Mäktigast på Snapchat 24 frågor #Michaela Forni
En gratis blogg från Devote.se. Starta en blogg du också.  http://baramitt.devote.se